En mammas bekännelser

Eftersom sambon är på jobbet räkas inte det här. Väldigt enkel logik som grundar sig  att det man inte vet har man inte ont av. Plus att jag kommer att vara lite mer noggrann med vad jag skriver i det här inlägget. Jag har faktiskt märkt att vårt förhållande oftast fungerar som bäst när jag inte berättar allt för honom. Som exempelvis hur mycket kläder kostar (han tror att jag köper allt på rea, hehe. Men vaddå, tänk bara vad en utekväll kostar, jag går ju aldrig ut längre så jag kan med gott samvete handla lite istället...) och hur mycket kläder barnen får. Jag ser det lite som att min hobby är barnkläder, han har ju sin hobby som också kostar pengar. Bortförklaringar, bortförklaringar... Kommer man bara med tillräckligt många har ofta den personen som man berättar dom för efter en liten stund glömt bort vad det egentligen var man pratade om. Mycket bra. Så får jag väl ta ett litet samtal med honom sen, för det är skoj att blogga. Det är min motherfucking rättighet också. Eller nått.

Nu skulle jag egentligen ha slutat skolan. Men vi fick gå tidigare och jag var tvungen att komma hem och lämna av min svintunga väska, och när jag ändå är hemma tänkte jag att jag lika gärna kan förbereda maten (ugnspannkaka, mina barn får efterrätt till middag idag) innan jag hämtar barnen. Liiiite dåligt samvete för att jag inte hämtade dom med en gång, men jag hämtar dom ju iallafall tidigare än vad som var planerat och så slipepr dom gnälla omkring när jag lagar middag. Nu kan vi leka med alla deras nya leksaker istället. Maten tar ca 20 minuter efter att vi kommit hem, det är bra för det är ungefär så länge som det är roligt att bli matad med låtsasmat.

Nu ska jag vara jättehemsk och plocka fram mitt hemliga cigarettpaket innan jag galopperar iväg till dagis. Sen borsta tänderna noga. Och kanske ta en halstablett. Vilket inte kommer hjälpa alls. Men ändå. jag förtjänar faktiskt det efter den här dagen. Herregud, ahde inte det här varit under sekretess på skolan hade jag kunnat skriva sida upp och sida ner... Nu får jag nöja mig med att ta en cigarett.

(Visst var det här inget personligt alls? Visst nämnde jag knappt nått om några barn? Visst skrev jag absolut inget om hans små kompisar? Visst, visst, visst?)