Helloooooo 2-års trots
Helt galet. Totally crazy. Men vår gulliga lilla banditen har blivit ett MONSTER, han är numera en sån där unge som man ser ute på stan, skakar på huvudet åt och tittar lite medlidsamt på föräldern och tyst undrar varför dom inte uppfostrat sin unge bättre. Han är nu officiellt tvåårstrotsig. och en riktig liten dramaqueer. Desto större publik han har, desto högre och mer dramatiska är utspelen.
Huliganen är nu snart tre år, och han knappt haft en trotsperiod alls, det skulle väl vara den där dagen i somras då när han inte fick tre glassar på raken. Jag vet inte om jag ska vara glad eller orolig, ärligt talat. Men just nu lutar det åt glad, det räcker med en åt gången. Jag är helt chockad över hur min söta lilla bebis har förändrats. Först vill han gå ner i trappan, när han är nere blir han förbannad för att han inte är uppe, och när han är uppe igen vill han ner... jag har ingen lust att springa upp och ner i trappan, och fjantig som jag är vågar jag inte låta honom gå där själv. Men han har lärt sig hur man öppnar den barnsäkra grinden (vilket är lite imponerande, det tog mig typ 2 veckor att lista ut... Men det säger nog mer om mig faktiskt), så han springer där ju hela tiden. Funderar på att låta honom gå där och att låta ungen ramla så att han lär sig, men något säger mig att han ändå skulle fortsätta gå där. Och det är ju så långa kötider på akuten. Så jag hoppar nog det.
Det värsta av allt är att jag tror att det här är mitt fel. Han hade nämligen ganska långt hår, och lite lång lugg. Så jag fick för mig att klippa honom själv. Det blev förstås skitfult, helt hackigt och lite pottfrillevarning på luggen. Så... samma dag när jag snaggade Huliganen som har snagg sedan innan kom Banditen och krävde att få snagga sig han med. före jag klippte honom hade han jättegulligt hår, och jag har verkligen undvikit att snagga honom. iallafall, där kommer han då i sin illa klippta frisyr och sätter sig på handduken där jag klippt Huliganen. Alltså snaggade jag honom också. Och han blev superfin! Men nu efter den här hårklippningen är han helt förändrad! Förresten så tar jag tillbaka att det är mitt fel. Det är det nog inte. Istället är det alla jävlar som träffat honom och sagt till honom hur tuff hans ser ut, och att ooooj vad han ser mycket äldre ut. Så nu tror han att han är en stor kille. och beter sig som en galen tonåring på tjack.
HUr länge håller sådana här totsperioder på? För han kan absolut inte få hänga med och handla tills det är över iallafall. Igår slängde han sig på golvet och ylade och sparkade som en galning för att han inte fick köpa tandkräm och öppna den i affären. Tandkräm, liksom. Han gillar ju inte ens att borsta tänderna! När han ska borsta dom måste man alltid först borsta tänderna på hans gosedjur först, och sen ska han borsta mina tänder och SEN kan jag få borsta hans. Under ljudlig protest. Okej om han hade velat köpa godis eller chips eller nått, det hade jag ju ändå kunnat förstå att han ville ha. Men tandkräm?
Det värsta är att jag tycker att det ser så himla roligt ut att jag knappt kan hålla mig för skratt. Dom första tjugo gångerna per dag alltså, sen blir det irriterande. Men ändå, jag läste i nån bok att man ska ta deras åsikter och trotsande på allvar och inte förlöjliga dom små liven. Nu kommer han verkligen att behöva en psykolog när han är vuxen. Tur att jag snart är färdigutbildad! För vem vill väl inte ha sin egen mamma som terapeut?
Huliganen är nu snart tre år, och han knappt haft en trotsperiod alls, det skulle väl vara den där dagen i somras då när han inte fick tre glassar på raken. Jag vet inte om jag ska vara glad eller orolig, ärligt talat. Men just nu lutar det åt glad, det räcker med en åt gången. Jag är helt chockad över hur min söta lilla bebis har förändrats. Först vill han gå ner i trappan, när han är nere blir han förbannad för att han inte är uppe, och när han är uppe igen vill han ner... jag har ingen lust att springa upp och ner i trappan, och fjantig som jag är vågar jag inte låta honom gå där själv. Men han har lärt sig hur man öppnar den barnsäkra grinden (vilket är lite imponerande, det tog mig typ 2 veckor att lista ut... Men det säger nog mer om mig faktiskt), så han springer där ju hela tiden. Funderar på att låta honom gå där och att låta ungen ramla så att han lär sig, men något säger mig att han ändå skulle fortsätta gå där. Och det är ju så långa kötider på akuten. Så jag hoppar nog det.
Det värsta av allt är att jag tror att det här är mitt fel. Han hade nämligen ganska långt hår, och lite lång lugg. Så jag fick för mig att klippa honom själv. Det blev förstås skitfult, helt hackigt och lite pottfrillevarning på luggen. Så... samma dag när jag snaggade Huliganen som har snagg sedan innan kom Banditen och krävde att få snagga sig han med. före jag klippte honom hade han jättegulligt hår, och jag har verkligen undvikit att snagga honom. iallafall, där kommer han då i sin illa klippta frisyr och sätter sig på handduken där jag klippt Huliganen. Alltså snaggade jag honom också. Och han blev superfin! Men nu efter den här hårklippningen är han helt förändrad! Förresten så tar jag tillbaka att det är mitt fel. Det är det nog inte. Istället är det alla jävlar som träffat honom och sagt till honom hur tuff hans ser ut, och att ooooj vad han ser mycket äldre ut. Så nu tror han att han är en stor kille. och beter sig som en galen tonåring på tjack.
HUr länge håller sådana här totsperioder på? För han kan absolut inte få hänga med och handla tills det är över iallafall. Igår slängde han sig på golvet och ylade och sparkade som en galning för att han inte fick köpa tandkräm och öppna den i affären. Tandkräm, liksom. Han gillar ju inte ens att borsta tänderna! När han ska borsta dom måste man alltid först borsta tänderna på hans gosedjur först, och sen ska han borsta mina tänder och SEN kan jag få borsta hans. Under ljudlig protest. Okej om han hade velat köpa godis eller chips eller nått, det hade jag ju ändå kunnat förstå att han ville ha. Men tandkräm?
Det värsta är att jag tycker att det ser så himla roligt ut att jag knappt kan hålla mig för skratt. Dom första tjugo gångerna per dag alltså, sen blir det irriterande. Men ändå, jag läste i nån bok att man ska ta deras åsikter och trotsande på allvar och inte förlöjliga dom små liven. Nu kommer han verkligen att behöva en psykolog när han är vuxen. Tur att jag snart är färdigutbildad! För vem vill väl inte ha sin egen mamma som terapeut?
Kommentarer
Postat av: Linnea
Hahahahaha! Förlåt, jag har inga direkta tips eller svar på hur länge det varar, för det är ju helt olika från barn till barn. Men jag måste bara skratta lite, för du skriver så roligt! :) Eller ja, du skriver ju inte roligt. Du berättar så att det verkar roligt. Men tandkräm liksom? Knäpp unge du har! :) Jag kan faktiskt inte heller hålla mig för skratt när A gör sådant som att hälla ut ett helt glas vatten på golvet med flit, inte för att jag ska bli arg utan bara för att se när det rinner typ. Det är ju skitroligt! I alla fall tills man måste torka upp det.
Trackback
