Skvallertanter
Det är en jäkla tur att jag kan läsa kurslitteratur på natten. Igår var nämligen Huliganens första dagisdag på typ en månad. han är fortfarande snorig. Jag har med andra ord inte gått i skolan särskilt mycket den här terminen. Det är synd. och ganska trist. Men vad ska man göra?
Idag lämnade jga barnen vid 8. Jag skulle vara i skolan 9-16. lång dag för barnen med andra ord. Men Huliganen var helt förstörd när jag lämnade honom, och grät hur mycket som helst. Det brukar han aldrig göra, han brukar springa iväg snabbt som vinden utan att ens säga hejdå oftast. När dom till sist bar iväg honom gråtandes till matbordet så gick jag. Och grät hela vägen till bussen. Ringde runt till lite folk för att höra om någon vänlig själ ville passa honom så att jag iallafall kunde gå på EN föreläsning, men nej. Ingen kunde. Vad gör man då?
Antingen kunde jag gå till skolan och lämna honom på dagis, ledsen och snorig och med extremt dåligt samvete hela dagen. Eller så kunde jag gå tillbaka och hämta det lilla pyret och missa viktiga föreläsningar. Igen.
Jag valde det andra alternativet. Kände mig som världens sämsta mamma på vägen till bussen, och som världens sämsta student på vägen hem från dagis. Men han blev iallafall JÄTTEglad när jag kom tillbaka, och direkt när vi kom hem åt han en flaska välling och somnade, så var var ju inte helt kry. Eller så var han bara morgontrött och snorig.
Iallafall, när jag satt ute i hallenpå dagis och väntade på att dom skulle äta klart, hörde jag hur fröknarna pratade om vår familj!!! Jag är inte heeelt hundra, men 99. Jag hörde inte allt, men jag uppfattade ju att det var om oss. Så nu är ju frågan hur jag går vidare med det, om jag nu ens ska säga något. Dom sa ju inget elakt eller så, men vaddå, man sitter väl inte och pratar om barnens föräldrar och hur dom väljer att dela upp vabbandet framför barnen och alla kompisar? JA, jag tycker inte heller att det är helt okej att jag tar all vabb, men tydligen är det så det "måste" vara i vår familj just nu, pga sambons projekt. Men det är ju fasen inte dagispersonalens angelägenheter! Jag vill inte att dom ska tycka synd om mig. Det klarar jag så bra själv, hehe.
Idag lämnade jga barnen vid 8. Jag skulle vara i skolan 9-16. lång dag för barnen med andra ord. Men Huliganen var helt förstörd när jag lämnade honom, och grät hur mycket som helst. Det brukar han aldrig göra, han brukar springa iväg snabbt som vinden utan att ens säga hejdå oftast. När dom till sist bar iväg honom gråtandes till matbordet så gick jag. Och grät hela vägen till bussen. Ringde runt till lite folk för att höra om någon vänlig själ ville passa honom så att jag iallafall kunde gå på EN föreläsning, men nej. Ingen kunde. Vad gör man då?
Antingen kunde jag gå till skolan och lämna honom på dagis, ledsen och snorig och med extremt dåligt samvete hela dagen. Eller så kunde jag gå tillbaka och hämta det lilla pyret och missa viktiga föreläsningar. Igen.
Jag valde det andra alternativet. Kände mig som världens sämsta mamma på vägen till bussen, och som världens sämsta student på vägen hem från dagis. Men han blev iallafall JÄTTEglad när jag kom tillbaka, och direkt när vi kom hem åt han en flaska välling och somnade, så var var ju inte helt kry. Eller så var han bara morgontrött och snorig.
Iallafall, när jag satt ute i hallenpå dagis och väntade på att dom skulle äta klart, hörde jag hur fröknarna pratade om vår familj!!! Jag är inte heeelt hundra, men 99. Jag hörde inte allt, men jag uppfattade ju att det var om oss. Så nu är ju frågan hur jag går vidare med det, om jag nu ens ska säga något. Dom sa ju inget elakt eller så, men vaddå, man sitter väl inte och pratar om barnens föräldrar och hur dom väljer att dela upp vabbandet framför barnen och alla kompisar? JA, jag tycker inte heller att det är helt okej att jag tar all vabb, men tydligen är det så det "måste" vara i vår familj just nu, pga sambons projekt. Men det är ju fasen inte dagispersonalens angelägenheter! Jag vill inte att dom ska tycka synd om mig. Det klarar jag så bra själv, hehe.
Kommentarer
Trackback
