En mammas bekännelser

Oj förlåt, jag förstår ju att alla är OOOOTROOOOLIGT (för att citera Vargas i Special Agent Oso) intresserade och nyfikna av mina barns sjukdomar. vem hade inte varit det liksom? Så jag glömde säga att dom fortfarande är hemma hela dagarna och sakta men säkert promenerar på mina nerver. Nu börjar jag känna att vi har varit hemma, inlåsta, alldeles för länge. Det är jättetråkigt att vabba med halvfriska barn. För dom vill inte sova och det är för kallt för att gå ut och leka när man hostar och snorar som galningar. Så... vi är inne. Och kör slut på varandra.

Nu behöver vi snart semester allihop. Men våra barn skulle väl bli sjuka natten innan vi skulle åka, antagligen vinterkräksjukan. Och vi hade säkert inte tagit avbeställningsskydd på resan. Och när vi packade så skulle jag inte hitta mitt pass, för det hade nog någon lagt i ugnen eller petat in under frysen eller på något annat braigt ställe. Känns som vi.

Helt galet. Totally crazy. Men vår gulliga lilla banditen har blivit ett MONSTER, han är numera en sån där unge som man ser ute på stan, skakar på huvudet åt och tittar lite medlidsamt på föräldern och tyst undrar varför dom inte uppfostrat sin unge bättre. Han är nu officiellt tvåårstrotsig. och en riktig liten dramaqueer. Desto större publik han har, desto högre och mer dramatiska är utspelen.

Huliganen är nu snart tre år, och han knappt haft en trotsperiod alls, det skulle väl vara den där dagen i somras då när han inte fick tre glassar på raken. Jag vet inte om jag ska vara glad eller orolig, ärligt talat. Men just nu lutar det åt glad, det räcker med en åt gången. Jag är helt chockad över hur min söta lilla bebis har förändrats. Först vill han gå ner i trappan, när han är nere blir han förbannad för att han inte är uppe, och när han är uppe igen vill han ner... jag har ingen lust att springa upp och ner i trappan, och fjantig som jag är vågar jag inte låta honom gå där själv. Men han har lärt sig hur man öppnar den barnsäkra grinden (vilket är lite imponerande, det tog mig typ 2 veckor att lista ut... Men det säger nog mer om mig faktiskt), så han springer där ju hela tiden. Funderar på att låta honom gå där och att låta ungen ramla så att han lär sig, men något säger mig att han ändå skulle fortsätta gå där. Och det är ju så långa kötider på akuten. Så jag hoppar nog det.

Det värsta av allt är att jag tror att det här är mitt fel. Han hade nämligen ganska långt hår, och lite lång lugg. Så jag fick för mig att klippa honom själv. Det blev förstås skitfult, helt hackigt och lite pottfrillevarning på luggen. Så... samma dag när jag snaggade Huliganen som har snagg sedan innan kom Banditen och krävde att få snagga sig han med. före jag klippte honom hade han jättegulligt hår, och jag har verkligen undvikit att snagga honom. iallafall, där kommer han då i sin illa klippta frisyr och sätter sig på handduken där jag klippt Huliganen. Alltså snaggade jag honom också. Och han blev superfin! Men nu efter den här hårklippningen är han helt förändrad! Förresten så tar jag tillbaka att det är mitt fel. Det är det nog inte. Istället är det alla jävlar som träffat honom och sagt till honom hur tuff hans ser ut, och att ooooj vad han ser mycket äldre ut. Så nu tror han att han är en stor kille. och beter sig som en galen tonåring på tjack.

HUr länge håller sådana här totsperioder på? För han kan absolut inte få hänga med och handla tills det är över iallafall. Igår slängde han sig på golvet och ylade och sparkade som en galning för att han inte fick köpa tandkräm och öppna den i affären. Tandkräm, liksom. Han gillar ju inte ens att borsta tänderna! När han ska borsta dom måste man alltid först borsta tänderna på hans gosedjur först, och sen ska han borsta mina tänder och SEN kan jag få borsta hans. Under ljudlig protest. Okej om han hade velat köpa godis eller chips eller nått, det hade jag ju ändå kunnat förstå att han ville ha. Men tandkräm?

Det värsta är att jag tycker att det ser så himla roligt ut att jag knappt kan hålla mig för skratt. Dom första tjugo gångerna per dag alltså, sen blir det irriterande. Men ändå, jag läste i nån bok att man ska ta deras åsikter och trotsande på allvar och inte förlöjliga dom små liven. Nu kommer han verkligen att behöva en psykolog när han är vuxen. Tur att jag snart är färdigutbildad! För vem vill väl inte ha sin egen mamma som terapeut?

Åh, vilken dag. Äntligen, äntligen var det sambons tur att vabba en dag, och efetrsom eftermiddagens föreläsning blev inställd åkte jag inte direkt hem efter skolan, utan kunde gå och titta på stan i lugn och ro. Jo, det är verkligen sant. Shopping hjälper mot vintertrötthet och allmän sömnbrist! Känner mig som en helt ny människa, fortfarande hög på shoppingeufori. Jag köpte ett par skor, ett par ljusa byxor, en korallfärgad kofta och en vit topp. Jag älskar Hunkydory! Deras kläder är så himla fina och sköna. Dyra dock, men det är smällar man får ta.

Fick tag på gore-tex skor till Banditen också, och en skaljacka. Men fasen, 1200 för en jacka till en liten unge! Det är dyrt. Men nu hoppas jag att han är torr och fin i vår. Nu är det iofs fortfarande vinter, men vafan. Det gäller ju att vara förberedd.

Nu är det slutttttt på mitt bankkonto. Det får vila upp sig ett tag nu känner jag. Iallafall tills barnbidraget kommer. Det jobbiga med att handla är ju att man blir sugen på MER hela tiden. Jag har inte köpt kläder på länge, det går liksom i vågor det där. Nu är det flod, kan jag lova.

Självklart är jag hemma och vabbar även idag. Vi hade några dagar där förrförra veckan när båda var på dagis, men ännu har dom inte lyckats hålla sig friska båda två en hel vecka det här året. Underbart. Jag är så jäkla trött på at vara hemma med griniga ungar att det inte är sant. Det här är ingen mammablogg, det är en sjukblogg.

Och nu är det en härlig liten snöstorm ute också. jomenvisst, varför inte? Såklart att det ska vara. BLÄ.
Nej, det här funkar inte, får återkomma en annan dag när jag inte bara gnäller och allt är piss. Nu ska jag passa på att äta lunch och fira att vi har internet och telefon igen efter en veckas fel på skiten. Måste skynda mig innan barnen som sover ute i snöstormen ska väckas! Ja, sover i åkpåsar, i vagnen, under ett vindskydd och i lä. Inte direkt på marken ute i snön om någon nu trodde det.

Hipp hipp hurra! Idag har BÅDA terroristerna varit på dagis. Heeeeela dagen lång. Själv var jag i skolan från 9-16. Det SÖG, jag var helt galet trött och kände verkligen hur van jag har blivit vid den där timmen middagsvila efetr lunch... I alla fall, en sak som är extremt jobbig när man är trött, är när man aldrig får gå hem för att folk i ens klass envisas med att fråga dumma frågor och berätta ointressanta anekdoter för föreläsaren (som inte har
någonting alls med ämnet att göra). Det värsta är när den människan som frågar liksom inser att frågan är korkad, och föreläsaren glatt trumpetar ut att Nejmeeeeen, det FINNS inga dumma frågor, hihihih! Eeh JO? Det finns det. Och när mna säger att det inte finns det, uppmuntrar man till ännu fler dumma frågor. Vilket är helt galet tråkigt för oss andra. Liksom, HEJ, ni kanske kan ta det efter föreläsningen, om ni nu vill dela minnen i en kvart från en konfaresa 1988, och inte mitt i föreläsningen om beteendepsykologì? TACK.

Det finns en jättefin term för den här sortens beteende som jag har börjat uppvisa nu det sista, det här bittra, hemska, där jag stör mig som en galning på många i min klass. Tydligen är det inte deras fel, utan mitt. Men det termen har jag förträngt, så det är fortfarande deras fel. Jag har ju inte varit så mycket i skolan den här terminen, så det är ju inte så konstigt att jag inte har full koll. Igår fick ajg ett mail från min lärare där hon undrade om jag hade hoppat av, och om jag inte gjort det, kanske jag skulle börja fundera på att komma snarast för annanrs skulle jag inte klara kursen. Nänä, säger du det så... Min lägstanivå är typ högre än vad SOMLIGA i min klass kan prestera när dom är på topp. Det låter jättefult att skriva det, liksom äckligt på ett sätt som gör att jag låter extremt självgod. Men så är det. Framtidens psykologer är många av dom... ganska speciella, har det visat sig.

Själv är jag helt normal, hehehe.

Det är en jäkla tur att jag kan läsa kurslitteratur på natten. Igår var nämligen Huliganens första dagisdag på typ en månad. han är fortfarande snorig. Jag har med andra ord inte gått i skolan särskilt mycket den här terminen. Det är synd. och ganska trist. Men vad ska man göra?

Idag lämnade jga barnen vid 8. Jag skulle vara i skolan 9-16. lång dag för barnen med andra ord. Men Huliganen var helt förstörd när jag lämnade honom, och grät hur mycket som helst. Det brukar han aldrig göra, han brukar springa iväg snabbt som vinden utan att ens säga hejdå oftast. När dom till sist bar iväg honom gråtandes till matbordet så gick jag. Och grät hela vägen till bussen. Ringde runt till lite folk för att höra om någon vänlig själ ville passa honom så att jag iallafall kunde gå på EN föreläsning, men nej. Ingen kunde. Vad gör man då?

Antingen kunde jag gå till skolan och lämna honom på dagis, ledsen och snorig och med extremt dåligt samvete hela dagen. Eller så kunde jag gå tillbaka och hämta det lilla pyret och missa viktiga föreläsningar. Igen.

Jag valde det andra alternativet. Kände mig som världens sämsta mamma på vägen till bussen, och som världens sämsta student på vägen hem från dagis. Men han blev iallafall JÄTTEglad när jag kom tillbaka, och direkt när vi kom hem åt han en flaska välling och somnade, så var var ju inte helt kry. Eller så var han bara morgontrött och snorig.


Iallafall, när jag satt ute i hallenpå dagis och väntade på att dom skulle äta klart, hörde jag hur fröknarna pratade om vår familj!!! Jag är inte heeelt hundra, men 99. Jag hörde inte allt, men jag uppfattade ju att det var om oss. Så nu är ju frågan hur jag går vidare med det, om jag nu ens ska säga något. Dom sa ju inget elakt eller så, men vaddå, man sitter väl inte och pratar om barnens föräldrar och hur dom väljer att dela upp vabbandet framför barnen och alla kompisar? JA, jag tycker inte heller att det är helt okej att jag tar all vabb, men tydligen är det så det "måste" vara i vår familj just nu, pga sambons projekt. Men det är ju fasen inte dagispersonalens angelägenheter! Jag vill inte att dom ska tycka synd om mig. Det klarar jag så bra själv, hehe.

Ny vecka och iallafall ett barn på dagis. Framsteg, framsteg minsann. Han behövde verkligen komma dit nu kände jag, så han fick gå fastän jag är hemma med Huliganen. Sjuka barn i nästan tre veckor, där man bara är inne hela tiden eftersom det är för kallt för att vara ute när man är liten och sjuk = den som är frisk blir galen och klättrar på väggarna (och sin bror) här hemma. Men imorgon ska allt Huliganen också få gå. idag är han hemma bara för att han var lite snorig igår. Plus att jag var så inställd på att vara hemma att jag inte förberett mig inför litteraturseminariet som vi hade idag. Och hade jag lämnat båda hade jag varit tvungen att gå till skolan. Jag är nämligen galet plikttrogen och kan inte ligga hemma när jag vet att jag borde vara i skolan.

Nu ska vi strax äta lunch, jag har gjort köttfärssås och spagetti. Väldigt stolt över mig själv som faktiskt har lagat lunch idag och inte bara värmt en burk i micron. Sedan hoppas jag att jag kan få Huliganen att sova middag en timma innan vi ska hämta Banditen. Jag behöver nämligen det. Banditen håller på att få tänder och vaknar hela tiden i sin egen säng. Då får han komma över till oss, där han ligger och gnyr och sparkar och drar mig i håret heeeela natten. Enormt irriterande, men bättre än gallskrik iallafall. Han är inte den bästa sängkamraten just nu om man säger så. På dagarna är han pappas pojke till 90%, men när han ska sova och på natten är det bara jag som gäller. Antagligen för att jag har långt hår som han gillar att ligga och pilla med. (Eller för att irritera mig). Själv är jag extremt håröm och hatar det. Men som sagt, bättre än gallskrik.

Fy. På nyårsdagen lovade jag mig själv att jag inte skulle vara bakis mer. 23 dagar klarade jag det.

Hemma med sjuklingar idag igen. fast en är frisk nu, och ojojoj vad trött han är på att vara hemma! Idag har dom slagit rekord i jobbighet, dom har varit högt och lågt hela dagen. Och bråkat med varandra, typ tagit den andres grejer med högljudd gråt till följd. Och så gnället då förstås. Gnället! Det har både räckt och blivit över. Inget, absolut inget har varit bra idag, har vi läst bok är alla böcker fel. När vi skulle se film var alla filmer dåliga. När vi målade var inte det roligt heller. jag gick till och med så långt att jag fyllde lite småbunkar med vatten och satte dom på klinkergolvet i badrummet (där det är golvvärme, om någon nu skulle råka bli upprörd). Det brukar vara bland det roligaste dom vet. Men tror någon att det dög? Neeeeeejnej, ohnej!

Så nu ger jag upp, nu får dom springa runt och vara allmänt jobbiga tills deras pappa kommer hem.

Iadg gick förresten brandlarmet också, när jag lagade lunch. Det var lite jobbigt, för jag blev så himla stressad av tjutet att jag glömde bort vilken kod det var när SOS-alarm ringde och undrade hur många brandbilar dom skulle skicka. Vårt brandlarm är kopplat till SOS nämligen. Lyckligtvis hittade jag koden på ett papper tillslut, och utryckningen blev inställd när dom förstod att jag inte var en galen mordbrännare.

I flera veckor nu har jag längtat hemifrån. Idag var jag hemifrån precis hela dagen, hann inte ens hem till att barnen gick och la sig och hann knappt se dom imorse.

Roligt? Nej. Skönt? Ja. Dom första tre timmarna. Sedan fick jag en galen hemlängtan som inte gick över förräns snälla A bjöd mig på en kanelbulle. Men när den var slut var det roliga slut. Och jag ville bara hem. Nu är jag hemma. Och planerar utgång i helgen för att jag enligt folk behöver komma ut lite oftare. Jag håller med. Då kanske jag inte skulle längta hem så mycket. Det är inte lätt när det är svårt...

Jag har alltid varit en ganska stark motståndare till Facebook. Jag har nästan ansett mig lite bättre än alla andra (hehe) för att jag inte är med där. Men... Nu börjar jag fundera. jga har nämligen en gammal killkompis som jag inte har träffat på hur länge som helst, och vars mobilnummer jag inte har kvar. Nu känner jag att jag jättegärna skulel vilja träffa honom igen, och då känns ju FB som ett säkert kort för att komma i kontakt. Lite lagom kravlöst sådär. Det här är alltså varken en gammal flamma eller en blivande, om man säger så. En kompis helt enkelt som jag har tappat kontakten med.

Men som alltid finns ju lite betänkligheter. Jag vill liksom inte ha kontakt med en massa annat löst ramdom folk, typ gamla skolkompisar och så. Sen är ju vår situation sån nu att jag tänker mig att det finns en del folk som säker gärna skulle vilja snoka lite i mitt liv. jag har ju förstått att man inte måste godkänna en väninbjudan, men då fattar ju människan att man valt att inte lägga till den? hur gör man då? jag kan ingen facebook.etikett alls. Help.

Alltså, jag har ett stort I-landsproblem. Vårt sköljmedel lukatar gott, men så himla sött och starkt att jag går och kväljer mig hela tiden. Bara att sluta använda skiten då, kan man ju tycka. MEN. Jag har fått någon sorts tvångstanke om att jag måste använda slut på hela flaskan innan jag kan öppna en ny. Så för att den ska ta slut snabbare, använder ag ungefär dubbels så mycket som man ska. Vilket resulterar i att det luktar ännu mera. Det är en ond cirkel.

En annan ond, ond cirkel är alla sjukdomar som fullständigt florerar här hemma. Vår äldste grabb har nedsatt immunförsvar, och det MÄRKS. Ta dig i röven, läkaren som sa att han kanske skulle bli sjuk ungefär en extra förkylning per år och därför aaaabsolut inte behöver extra vaccinationer. Lätt att säga om man inte är den som måste vabba hela jäkla tiden. Jag har just skrivit en hemtenta, och det märktes rätt tydligt att jag missat måååånga föreläsningar och alla studiebesök. Dom har varit hemma mer än vad dom varit på dagis den här terminen.

Nu är det kursavslutning imorgon, och när jag mailade min lärare och sa att jag inte kunde komma skrev människan tillbaka att hon förstod och att det var okej. Men med en liten syrlig kommentar på slutet, följt av en smiley, hann hon med: "Ja, jag har ju förstått att din son är sjuk ofta och det är ju besvärligt. Klart att det går att lösa, bäst är det ju om en eventuell solbränna hinner blekna också, innan du kommer tillbaka till skolan igen :)"
Solbränna? I wish! Precis som om jag varit på en tvåveckors resa till Thailand eller nått. Som sagt, I wish...

Nu ska jag laga middag, och hoppas på att någon mer än jag vill äta. Korvstroganoff blir det. Ganska äckligt, men det brukar gå hem hos dom små blonda sakerna i huset.

Det bästa med att ha barn (förutom att man lätt kan smita undan saker genom att skylla på att dom är sjuka) är att om man är lite irriterad på sin sambo kan man lätt straffa/reta/whatever honom lite. Gör såhär: Ett barn bajsar. Be honom ta hand om det och säg att du ska ta nästa omgång. När du en liten stund senare märker att det är kod brun igen, tar du snabbt upp det andra barnet och går ner och badar det eller något annat skoj, alternativt börjar laga mat. Sen, om han "inte märker" att barnet bajsat, kan du antingen ropa: kolla om han är blöt! eller kanske: OOOJ vad det luktar BAJS och jag som just står med händerna i köttbullesmeten!

Funkar perfekt och kan med fördel användas några gånger i rad. Plus att det är idiotsäkert. Det kan ju inte vara ditt fel att barnet bajsar JUST när du är oändligt upptagen? Och ja, det kan verka meckigare att ex bada det andra barnet istället för att byta den jäkla blöjan. Men det blir ju inte alls lika kul då.

OBS när du ser att din sambo får ta blöjan ska du skratta lite halvhögt: hehehe alternativt MOAHAHAHAHA sådär som dom gör i alla disneyfilmer om dom är the bad guy.

Känns ganska overkliget, men jag ska ut ikväll! Blev bjuden lite spontant sådär på en fest och kände verkligen att jag ville (behövde) komma ut lite. Okej då, behövde bli full. Sorligt men sant. En annan sorglig sak är att jag nästan aldrig blir bjuden på sånt här längre. Folk har liksom slutat ens tro att jag ska komma för jag är alltid gravid, eller ammar. Eller så är mina barn sjuka (ofta) eller så är jag bara så trött att jag ska hamna i koma vilken sekund som helst. Med andra ord tror jag att det kommer bli livat ikväll. Mest för att jag numera tål ungefär en fingerborg sprit och planerar att ta med mig en halv flaska baccardi razz. Häromdagen kände jag mig lite lullig efetr att ha använt två droppar ättikssprit i hinken när jag tvättade fönster, all alkohol gick mig lite år huvudet bara av lukten. Och jag har en helt livsfarlig blandning till razzen också. man tar Brämhults färska hallonjuice och fruktsoda, och sen en massa sprit. Och is. Det är helt magiskt gott och farligt på samma gång. Jag har säkert tipsat om det här förut, jag berättar det för alla jag ser i perioder. Mest för att det är himla gott men även för att jag får tillfälle att känna mig lite tuff, fräck, häftig och "inne". Patetiskt. usch vad jag är en gammal stugsittartant numera.

Därför ska jag ta på mig min superkorta svarta klänning ikväll och min glittriga ögonskugga. Det kommer ge mig lite mer pondus. SEn får jag ignorera de svarta hålen under ögonen och den oroväckande blekheten och helt enkelt dricka mig snygg. Jag tror inte att ni förstår hur stort det här är för mig. jag blir nästan lite ledsen när jag kommer på mig själv med att vara helt extatisk över ikväll. I mitt "förra liv" var det här en vanlig onsdag typ.

Men nu är det nya tider och man ska se positivt på allt och blaha blaha. Lovade bara att jag skulle lägga en unge innan jag går. Bäst att börja reka nu så att jag kan se vem av dom som ser tröttast ut så att jag kan vara snabb på att lägga honom. Tippar på Banditen. Han ser ut att ha tung ögonlock. Men det är bäst att välja noga, för tar jag fel är risken stor att det tar för lång tid att lägga och då kanske jag somnar istället.

Eftersom sambon är på jobbet räkas inte det här. Väldigt enkel logik som grundar sig  att det man inte vet har man inte ont av. Plus att jag kommer att vara lite mer noggrann med vad jag skriver i det här inlägget. Jag har faktiskt märkt att vårt förhållande oftast fungerar som bäst när jag inte berättar allt för honom. Som exempelvis hur mycket kläder kostar (han tror att jag köper allt på rea, hehe. Men vaddå, tänk bara vad en utekväll kostar, jag går ju aldrig ut längre så jag kan med gott samvete handla lite istället...) och hur mycket kläder barnen får. Jag ser det lite som att min hobby är barnkläder, han har ju sin hobby som också kostar pengar. Bortförklaringar, bortförklaringar... Kommer man bara med tillräckligt många har ofta den personen som man berättar dom för efter en liten stund glömt bort vad det egentligen var man pratade om. Mycket bra. Så får jag väl ta ett litet samtal med honom sen, för det är skoj att blogga. Det är min motherfucking rättighet också. Eller nått.

Nu skulle jag egentligen ha slutat skolan. Men vi fick gå tidigare och jag var tvungen att komma hem och lämna av min svintunga väska, och när jag ändå är hemma tänkte jag att jag lika gärna kan förbereda maten (ugnspannkaka, mina barn får efterrätt till middag idag) innan jag hämtar barnen. Liiiite dåligt samvete för att jag inte hämtade dom med en gång, men jag hämtar dom ju iallafall tidigare än vad som var planerat och så slipepr dom gnälla omkring när jag lagar middag. Nu kan vi leka med alla deras nya leksaker istället. Maten tar ca 20 minuter efter att vi kommit hem, det är bra för det är ungefär så länge som det är roligt att bli matad med låtsasmat.

Nu ska jag vara jättehemsk och plocka fram mitt hemliga cigarettpaket innan jag galopperar iväg till dagis. Sen borsta tänderna noga. Och kanske ta en halstablett. Vilket inte kommer hjälpa alls. Men ändå. jag förtjänar faktiskt det efter den här dagen. Herregud, ahde inte det här varit under sekretess på skolan hade jag kunnat skriva sida upp och sida ner... Nu får jag nöja mig med att ta en cigarett.

(Visst var det här inget personligt alls? Visst nämnde jag knappt nått om några barn? Visst skrev jag absolut inget om hans små kompisar? Visst, visst, visst?)

...slut.

Min sambo läste tydligen lite här. Och han gillade det. Inte.
Först en massa blaha blaha om att jag skrev att jag inte gillade hans kompis. Och det struntar jag i. Sen lite mer blaha om att jag kanske möjligtvis inte vill skriva och berätta hur virrig jag är för vem som helst på internet. Vilket jag inte heller bryr mig om. Men sen... sa han att han inte ville att jag skulle skriva något mer om barnen eller vad dom/vi gör. Och det känner jag att jag måste respektera. Och kan jag inte skriva något alls om barnen (vilka tar upp typ 90% av mitt medvetande och tid) så kommer det ju inte att bli några inlägg alls.

jag vaknade men hur och vem som väckte mig är hemligt. Sedan gjorde jag något annat hemligt på morgonen innan skolan. SKOLAN SKOLAN SKOLAN, läs alla ointressanta saker häääär. Efter skolan åkte jag hem, men innan jag kom hem var jag på ett annat, hemligt ställe, där det hände en hemlig sak. Sedan åt jag middag, men jag vill inte avslöja vad. Hihi, men det var skoj! Kvällen spenderades med hemliga personer och vad vi gjorde är censurerat, men även det var intressant/jobbigt/tråkigt/roligt. Bara så ni vet. Sen var jag upptagen tills klockan 21 och nu ska jag se True Blood.

Ja... Ni ser ju. men det har varit skoj! Speciellt med alla kommentarer från Linnea, det var nästan roligast, så tack!
och nu får jag väl säga som alla dom som måste lämna huset tidigt i Top Model: Det här är inte sista gången ni hör ifrån mig, jag vet inte vart eller hur men det är definitivt inte sista gången ni hör från mig! Minus tårarna då :)